Hem

Att läka dig själv och andra efter det att relationen
med psykopaten är över

*Termen "offer" skall inte tydas som nedlåtande utan används endast för att beskriva personen som fått agera måltalva för våldsverkarens vrede. Ordet "Han" kan ersättas med "Hon", eftersom det finns både manliga och kvinnliga psykopater.

Det är inte ditt fel att du blev inlurad i en relation med en psykopat. För att själv kunna läka och läka de skadade relationerna som du tidigare hade med andra så måste du först och främst förlåta dig själv.

Om du fallit "offer" för detta perversa våld, så skall de veta att du är inte ensam och det är inte ditt fel. Du blev inlurad och bedragen av en individ som aldrig fanns, allt var ett skådespel, en sadistisk lek i syfte att skada dig så mycket som möjligt. Varför? Jo, därför det är vad psykopater gör, de njuter av att skada eftersom detta får dem att känna sig maktfullkomliga.

Man måste börja med att förstå att en psykopat är inte som andra människor. De saknar ett samvete, är "felkopplade vad gäller empati och bl.a., moral, de skiljer sig från resten av mänskligheten på grund av sina medfödda neurobiologiska skador. Det går inte att "bota" en sådan individ, skadorna är allt för stora, se Forskning Här.

Det bästa du kan göra är att lära dig om psykopati, för att bättre förstå. Du är inte ensam, familj och vänner finns där för dig och om du inte kan vända dig till dem så finns det kvinno- och mansjourer och flera sidor på nätet som du kan vända dig till för att bättre förstå vad du har råkat ut för.

Nedan, en snabböversättning av, Creating healing with the ones you’ve hurt after the sociopath is gone Här - Hur man läker sig själv och sina relationer till närstående och vänner efter relationen med psykopaten är över.

"Under de 3 sista månaderna tillsammans med psykopaten så visste inte mina döttrar, 15 och 16, var jag var eller om jag var död eller levande. Varje dag väntade de på att polisen skulle komma och knacka på dörren med beskedet att min kropp hade hittats. Jag hade försvunnit när psykopaten flydde länet i ett försök att undkomma att bli tillfångatagen av polisen. Han lovade att släppa mig när vi nått fram till staterna. Jag brydde mig inte om vad han gjorde. Jag ville bara att den smärta, lidande och skräck i mitt liv skulle ta slut. Jag ville dö. Och så en dag klev polisen in och arresterade honom och jag var fri.

En av mina första tankar i frihet var, "jag kommer aldrig att förlåta mig själv för vad jag gjort mot mina döttrar". Det var "offret" som talade. För att kunna be mina döttrat om förlåtelse, så måste jag först förlåta mig själv, annars, hade jag ljugit när ville be dem om förlåtelse. Och så började processen med att förlåta mig själv.

Förra veckan, så delade min äldsta dotter med sig av sina erfarenheter till en rådgivare på högskolan. "De kunde inte tro på vad som hänt med mig," sade hon.

Inom mig, så vaknade rädslan. "Vad sa dom?" frågade jag, min röst förblev lugn, men inom mig så kände jag en fruktasvärd ilska, smärta och skam.

"De var helt chockade. Hade svårt att tro på det."

"Vad berättade du för dem om mig?" frågade jag. Oavsett hur jag än försökte hålla tillbaka det så läkte min smärta och ilska ut.

"Det handlade inte om dig," sade hon. "Jag var där för att berätta om vad som hänt mig."

"Jag hör dig," sa jag stelt. "Så, vad sa dem?"

Min dotter är mycket klok och insiktsfull. Hon visste att jag innerst inne ville att hon skulle förlåta mig för vad som ägt rum utan att direkt säga det. "Se, jag kan inte prata med dig om de här sakerna. Du blir bara arg," slängde hon ur sig till mig.

"Jag är inte arg" ljög jag. "Jag ställer bara frågor".

Hon tittade på mig på det sättet som bara en tjugo-årig dotter kan göra och stormade ut ur rummet.

Jag var sårad. Det är väl klart att hon kan prata med mig om de här sakerna, sade min inre röst. Jag bryr mig, och är öppen för att höra vad hon har att säga. Varför behöver hon alltid vara så dramatisk?

Insikt kommer från de mest oväntade ställen

Några dagar senare så tränade jag andra under ett seminarium i personlig utveckling och då samtalade kontaktpersonen med en av deltagarna. "Du måste kanske be om förlåtelse under de närmaste fem, tio eller femton åren innan din hustru verkligen litar på dig igen," sade hon en man som kämpade med sin relation.

Jag stod längst bak i rummet och lyssnade, lärde och kände sorg över att ha missat en möjlighet att få ut mer av det som jag vill ha i mitt liv med min dotter. När hon började berätta om hennes möte med hennes rådgivare så fick jag ett tillfälle att lyssna med ett öppet hjärta och sinne. Jag hade ett tillfälle att kliva in i hennes cirkel, linda mina armar runt henne och be om ursäkt för det jag hade gjort, vilket hade sårat henne så illa.

I stället, omfamnade jag min egen smärta och stängde mitt hjärta till hennes lidande eftersom jag lät smärtan, av vetskapen om vad jag hade gjort, överskugga min kärlek till henne i det ögonblicket.

Men, sa en liten röst av "självförstörande tankar" inom mig. När är det tillräckligt, när är det nog? Jag har bett om ursäkt så många gånger. Det är inte som om jag inte har bett dem om deras förlåtelse. Jag skrev en hel bok om den erfarenheten så att de skulle förstå vad jag gick igenom. Vad mer vill dem ha av mig?

Jag lade försiktigt rösten åt sidan och frågade kärleksfullt mig själv, när kommer jag att vara beredd att lyssna på dem, om vad de gick igenom? När kommer jag att vara villig att lyssna på dem? Att inte döma mig själv för att de, flickorna, också kände smärta och lidande genom hela förhållandet? När jag skall släppa min skuld?

Jag väljer att be om ursäkt

Förlåtelse är ett beslut. Det är en gåva. Genom att be mina döttrar för förlåtelse, så gör jag det inte bara för mig själv. Jag gör det eftersom jag älskar dem och vet att förlåtelse är nödvändig för oss alla så att vi kan leva med kärlek i våra hjärtan, leva ett innehållsrikt och lugnt liv. De behöver höra från mig att jag förstår deras smärta. Att jag förstår att mina handlingar orsakade enorma omvälvningar i deras liv och att jag svek deras tilltro till mig. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta för dem att lita på mig igen, men så länge jag springer iväg från möjligheterna att skapa en större närhet mellan oss, så kommer vi inte att kunna bygga upp någon tillit mellan oss igen.

En gång för länge sedan övergav jag mina döttrar vilket orsakade dem en enorm smärta. Det är möjligt att det kommer att ta en hel livstid för dem att verkligen förlåta mig. Det är möjligt att det också kommer att ta en livstid för mig för att verkligen förlåta mig själv. Om jag vill vara öppen och sårbar för att skapa samhörighet med dem, om jag vill att de skall läka, om jag vill att deras liv skall vara rika och kärleksfulla, och våra liv tillsammans skall fyllas med glädje och skratt, så måste jag se till att be dem om förlåtelse vid de tillfällen när de själv har modet att berätta om sin smärta. Varje gång jag ber om förlåtelse, så har vi alla en chans att läka.

Att bygga upp förtroende tar tid. Det är inget som jag har kontroll över. Det är inget som jag genom min vilja kan få till stånd. Om jag fortsätter att springa iväg från de möjligheter som jag får att lyssna på dem, eftersom jag känner en sådan skräck när de talar om sin smärta, då kommer varken jag eller dem att verkligen kunna läka. Om jag är beredd att be om ursäkt bara när jag känner mig redo, då tillfredställer jag bara mina egna behov, inte deras. Slutligen, vem är jag att avgöra när mina döttrar har läkt? Vem är jag att säga, "nu har jag bett om ursäkt till dig tillräckligt många gånger". Att ber om förlåtelse skadar inte mig. Det läker mig och skapar en möjlighet för mina döttrar att också läka.

Att ta ett steg tillbaka för att kunna gå framåt

Samma kväll, när jag kom hem efter seminariet så gick in i min dotters rum. Hon satt där i sin säng och läste. Jag frågade, "Kan jag få en stund med dig?"

Hon tittade på mig försiktigt och lade sin bok åt sidan. "Okej, men jag pluggar inför ett prov så jag har inte så mycket tid"

Jag satte mig ner på sängkanten och tittade djupt in i hennes vackra bruna ögon som försökte undvika att titta på mig och sade sedan: "Jag inser att förhållandet med psykopaten och att jag försvann orsakade dig stor smärta." Jag kommer alltid att älska dig och jag åtar mig att alltid lyssna på dig med ett öppet hjärta och sinne när du väljer att berätta för mig om hur du kände dig och den smärta som det som hände orsakade dig.

Min dotter började gråta. "Tack," sade hon. "Jag vet inte om jag någonsin kan förlåta dig."

Jag lade mina armar runt om henne när hon började gråta och sade, "Jag ber att du en dag kommer att göra det. Jag ber att du kan förlåta så att du kan leva det underbara liv som du förtjänar. Jag älskar dig. Har alltid älskat dig. Och kommer alltid att älska dig."

"Jag älskar dig också", viskade hon genom sina tårar.

Att foga samman cirkeln av kärlek

De flesta dagarna lever mina döttrar och jag i harmoni - eller relativ harmoni, så pass mycket harmoni som det går att ha i ett hus med tre kvinnor vilka delar på ett badrum! "

"Efter att ha läst ovan så inser jag, att tills det att hon kan förlåta sig själv för det som har hänt, så kommer hon inte att se hur andra också påverkades."
Inquirente

"Att förlåta mig själv var svåraste, för mig i alla fall. Att läka sina relationer med andra efter traumat är också svårt men om något är värt att rädda, så kan du klara av det."
Ox Drover

Upp (till toppen)

Innehållet på dessa sidor är skyddat under internationell copyright lag och får inte kopieras eller reproduceras i någon form utan skriftlig tillåtelse från; EVAH.org Materialet är enbart i informationssyfte och skall inte användas som medicinskt underlag. © 2003-2013